en salt fiona, tack!

mycket najs här. mycket konstigt här.

man får inte slänga toapapper i grekiska toaletter säger dom. lite WHAT THE FUCK?-känsla på den. man funderar lite på huruvida detta är nåt sorts turist-trick för att skoja till det lite genom att förvrida våra bleka huvuden, eller om det faktiskt är sant. anledningen ska vara att de har så smala rör och ledningar till toaletterna... det märkliga är att dock att det aldrig ligger bajspapper i papperskorgarna på offentliga toaletter.

jag vet, för jag har kollat.

så jag och Nils gör som vanligt hemma i våran budoir, det har funkat hittills. humbug det där.

det kräver en jävla vilja och ihärdighet det där med att bli brun, det säger jag er. till höger och vänster ser man överstekta strandade valar som är rödare än Rudolfs mule och dom fortsätter liksom ändå. hoppas man att den knallröda färgen ska övergå i nån sorts gyllenbrun nyans nånstans på hemvägen? jag tror dom är britter. eller svenskar. det är mest såna här.

vi tittar på vacker natur. vi äter sjukt god mat hela tiden. vi skrattar och pussar bort varandras salt från huden.

och vi steker mycket. Nils lite motvilligt, jag nitiskt. det går ganska bra. Nils köpte ett parasoll som han kan sitta och juna under, så nu kan jag lapa sol lyckligt medveten om att han inte förgås av tristess. men satan va varmt det är! man blir lite solstingslig på eftermiddagen och ligger naken och jollrar som en bäbis. sen är man sig själv igen.

nu är det hursomhelst sista kvällen. jag tror det blir en klassiker; nån god rätt på San Lorenzos med två stora öl och en halvliter lokalt vin till. jag kommer nog titta tillbaka på den här platsen och tänka att det var som ett paradis - fast för tillrättalagt. jag njuter av allt men jag tror både Nils och jag skulle bli galna av bristen på äkthet om vi stannade en vecka till.

Kefalonia, tack för allt!

men det bästa av allt tar jag ju med mig hem igen.