tunggung på Grönan!

var på en riktig konsert i onsdags. det var länge sedan. en såndär konsert som inte pågår i sammanhanget av en festival, en klubb eller någon annan rörig kontext - även om platsen förstås var rörig i sig; Gröna Lund.

Nas och Damian Marley äntrade scenen i ett kvällssoligt sommarkaos. brudarna skrek och ganjamännen tände spliffs och världsordningen var återställd. att säga att haschdimman låg tät vore dock att ta i - publiken var en vild mix av klassiska rastafaris, wiggers, gråhåriga prydliga gubbar, barnfamiljer, svennebananstekare, fjortisgäng och glada skålare. och så vi förstås. ett tag stod jag framför två typiska ultranördar i 15-årsåldern, ni vet själva ur-typen med tjockbottnade glasögon och finnar och långt stripigt hår och nån urtvättad t-shirt med Dreamhack-tryck. deras konversation var oslagbar:
"- Asså, jag har massa såna här livsmål. Djupdykning, hoppa bungeejump, hoppa fallskärm, bli så full så jag spyr och bli hög."

there you have it. han hade lätt kunnat bocka av två av fem från listan under konserten, utan att det vore någon större ögonbrynshöjare.

Konserten var bra. ibland svinbra. ibland rätt seg. hela upplägget framstod som lite jämntjockt, lite trögflytande. Damian var för jävla het vissa stunder - främst i hitsen som As we enter, Dispear och något urtjatade Welcome to Jamrock. i The Promise Land kom båda grabbarna till sin fulla rätt, i en nedsaktad tyngre version som slingrade sig som sirap runt kroppen och förde en...ja, just dit. Nas var dock överlag den levererande av de båda, både i energi och publikfrieri - även om förstås kan tycka vad man vill om äktheten kontra fjäsket i detta.

men nånstans tog ändå "omkringfolket" på scenen enormt stort fokus. körbrudarna var RÅFETA (och nu snackar jag inte fysiskt givetvis) med RÅFETA moves och RÅFET energi och RÅFETA stämmor. de gick in för det med hull och hår, levererade ända in i sista svettdroppen och slungade kropparna på alla möjliga och omöjliga vis i en frenesi som spred sig till publiken. Damian och Nas framstod som rätt tama i jämförelse.

fast största snackisen var nog ändå "flaggmannen". en 2 meter lång jamaican vevade en gigantisk flagga på scenen k o n s t a n t under de 2 timmar som konserten pågick. förutom att snabbt dricka vatten nångång ibland mellan var tredje-fjärde låt sådär, vevade han den enorma fanan oavbrutet som om det gällde livet. detta odlade förstås en mängd frågeställningar och funderingar, där den mest uppenbara givetvis var "hur fan orkar han?!" men även "vad får han i lön?" och tankar kring hur han beskriver sitt yrke när han träffar nytt folk.

all and all, Damian och Nas gjorde sitt jobb och de gjorde de bra - mer eller mindre hjärtligt.