hemvändarheldag

idag har jag paddlat kajak. oh mama, vad jag har paddlat kajak! ett tag här, ett tag där, swisch swasch swoosh... jag kände mej som en mäktig orch. unstoppable.

det var förstås ett jäkla meck att ens komma i båten. det var kapell hit, och flytvästar dit, och om man ramlar i då ska man göra såhär. en stigande nervositet. regnet öste ner. märkligt nog så steg motiveringen i takt med det rasande syndafallet.

mersmak. det där märkliga vuxna ordet. ofta används det i kontexter som att "den här resan till Afrika gav mersmak" eller "mitt första besök på en drop-in studiecirkel i drejning gav mersmak". men ja. ärligt talat. kajakingen gav mej mersmak.

sedermera blev jag och Nils bjudna på trerätters supermiddag av hans härliga mor, följt av en växande pilskhet på att gå ut i nattvimlet för att kolla vad hemstaden går för egentligen. vi transporterade oss till pappas lägenhet (tom inför det stundande bröllopet) och knäckte ett gäng trefemmor till ackompanjemanget av gamla tidningsurklipp från våra livs bravader. vid midnatt ungefär tyckte vi det var dags. vi gick förstås till det enda utestället som fortfarande existerar, där jag var med Jogging B för en tid sedan under en annan hemvändar-resa.

det var supernajs! dancehall-evening kvällen till ära (känn in affischen). vinet flödade och kletande främmande händer likaså. men jag och Nils var ett team - med rätt att fröjdas.

vi hade lovat varann att inte ta en taxi hem på grund av bristande finanser, men när regnet öste ner över våra lulliga kroppar vid halv-tre-snåret och vi upptäckte att det inte längre gick några bussar (!) så föll vi för bekvämligheten. bekvämlighet framför allt.

nu är vi hemma. efter att skamlöst ha dricksat taxichaffisen med 2 kronor. haha. imorron är det bröllop. Nils har världens bästa present. men vad har jag? ingenting. det är ju ändå min farsa det handlar om. imorron måste vi således paniksearcha staden efter passande gåva.

gonatt!

mot da bronx

låg i soffan och kollade på skräp-TV med Grungemannen igår till halv fyra. sex and the city, seinfeld, scrubs och liknande kvalitets-TV i en härlig neverending mix. jag bakade kladdkaka och han poppade popcorn och vi moffade i oss nåt överjävligt. känner mej lite däst idag.

nu ska dock Fiona go frilufts-stylee! om en timme går tåget mot min hemstad, där jag ska paddla kajak med Nils och hans mamma. tror aldrig att jag suttit i en sådan förut och undrar över plums-risken. sån där snajdig eskimå-sväng är väl inget man får till av ren tur?

klädvalskval

puh. nyss hemkommen från så kallad "shoppingrunda". planen var att införskaffa en plånbok (eftersom min nya blev snodd en vecka efter den förra) samt en somrig och stilig klänning att bära på pappas bröllop på lördag. farsan ska ju gänga sig. läge att represent.

men. här sitter jag ny. dyblöt, och visserligen har jag nu en plånbok i min hand - men ingen klänning så långt ögat kan nå. däremot har jag nu en guldkedja som är så jävla fet att den skulle få Snoop Doggy Dogg att dregla av avundsjuka. vad hände?!

jag har förut skrivit under på tesen att när man har stålar och är shoppingsugen så hittar man ingenting, och när man är luspank och inte heller letar efter kläder så springer man på det ena gudomliga plagget efter det andra. idag känner jag dock att tesen motbevisats. jag var visserligen shoppingsugen, vilket således förklarar varför jag inte hittade någonting. å andra sidan var jag också luspank, vilket borde betytt att jag skulle hittat massor med vrålsnygga och snuskigt dyra kläder. det gjorde jag inte heller. jag gillade absolut ingenting jag såg. förutom den där tunga guldkedjan då. that'll come in handy.

nu ska jag gå igenom min väl utnötta garderob. vad förväntas egentligen på ett bröllop? har hört att man inte ska ha rött eller grönt och inte överglänsa bruden. lite nedtonat, ledigt men stiligt. inte för naket, det är ju ändå farsan som ska gänga sig. släkten klarar sig utan min läckra lekamen.

lackar sönder och samman!

1. min mobil är trasig, stendöd, har slutat kippa efter andan. den drunknande i ett hav av tonfisksallad i min väska - nånstans mellan Zinkensdamm och Skanstull. R.I.P.

2. min fittiga jävla töntvikarie till lärare vid namn Berit (BERIT! bara en sån sak! man riktigt ser framför sig hur gråfjösiga Berit hasar runt i fotriktiga skor och viktigpetter-glasögon och nöjt gnider händerna över att få sätta käppar i hjulet för elever som verkar lite väl...uppnosiga sådär. knäpp på näsan ska dom ha!) har tagit uttrycket "märka ord" till en helt ny nivå i hennes rättelser av mina oerhört skarpa idé- och kulturhistoria-uppsatser. åbäket har för det första inte svarat på mail eller rättat en enda av mina uppgifter under de två veckor som hon varit semestervikarie (!) men nu har hon visat sitt ugly face med pardon. jag skrev att jag inte förstod hennes resonemang överhuvudtaget och om hon fortfarande var av den åsikten så skulle gärna låta någon annan se över min uppsats för en andra åsikt. det har man rätt till va? som elev?

3. det spöregnar. okej. jag lackar faktiskt inte så mycket på det. naturen behöver vattnas, blommor och gräs sjöng på sista versen. och jag behöver ju inte vara utomhus och cykla 8 timmar i sträck exempelvis, som min gode vän Grungemannen.

4. värdelösa jävla arrangörer av det enda och det andra som inte svarar på mail. har man tagit på sig ett ansvar så får man för helvete ta och fullfölja det. yrkesstolthet!

5. pank. pankare. pankast.

vrålsnygg doja - help a poor girl out!

har snubblat in på en tävling på Nelly.com - tillsammans med varenda brud i hela Sverige verkar det som. hur som helst ska man designa en sko, och kan vinna finfina priser. jag har använt motiv från en tavla av Nils och knåpat ihop denna förtjusande sko. rösta vettja!

Hjälp mig att vinna, rösta på min sko här!

skulle gärna glida runt i dessa läckra skapelser.

zzzzzzzzzzzzz

damn. nu har det gått för långt igen.
det känns som att det har hänt massa kul som jag tänkt skriva om, problemet har kanske varit att det varit så kul att det inte känts som att det varit tillfälle att slå sej ner och skriva om det. typ uppleva istället. typ alltså. för jag kanske bara snackar skit.

sitter i en varm och kvalmig källare på Söder, endast införd mina nipple covers och uppknäppta brallor. slänger i mej Polly efter Polly. tycker att de mörka är godast. Nils sitter några meter bort och målar. det är hans ateljé det här. får hoppas att nån av hans ateljékollegor tittar in, för då blir det boobieshow extravaganza.

nu ska jag plugga. sen ska jag kanske dricka vin. jag mår bra. hur mår ni? och så vidare.

sådärja.
I DID IT! har nu skrivit världens tråkigaste och mest innehållslösa blogginlägg genom tiderna, bara för att bryta tystnaden.

that's gotta count for something, right?

kladdkaka och klasskillnad

har precis pantat burkar för att få ihop till vaniljsocker och ägg så att jag kan baka kladdkaka.

prioriteringar, gott folk, prioriteringar!

kladdkakan står nu i ugnen och sprider en obeskrivlig väldoft, hoppas att det här receptet blir riktigt kladdigt och tjofsigt.


igår hade jag en lång och extremt lat dag tillsammans med Jolle vid Källtorpsjön, ett nytt fynd som badplats! man kan säga att jag nu förstår vad "Beach 2010" egentligen betyder. vi såg nakna gubbsnoppar och nakna fjortisbröst i en härligt voyeuristisk mix, men koncentrerade oss främst på tomtugg av allehanda slag samt en och annan korsordsgåta. han är bra han, den där Jolle.



vet att jag utlovat ett klasskritiskt inlägg men känner mej tamejfanken inte på humör för att orera om detta just nu. i korta ordalag kan jag väl bara konstatera att man inte har tillräcklig vana av "tjänstefolk" för att känna sig bekväm i situationer med nannys och allehanda underhuggare. tack gode gud.

roliga kontaktannonser

vaknar på strålande humör! skummar igenom kontaktannonserna i DN för att se vad det finns för tokstollar och hur de väljer att presentera sig, och snubblar över följande (axplock):

Kramgod Zornkvinna med långt hår söker lång, svensk gentleman med pondus/borgerliga värderingar.

Lång, smal, bildad högstatusman söker en ung, söt, skötsam kvinnlig kvinna.

Tjej, 41 år, söker en man 45-47 år. Du ska bo i hus i Stockholm. Jag är en väldigt vacker tjej, fin kropp, fint ansikte. Du blir inte besviken.

Jag är en afrikansk kvinna, 41 år. Jag vill ha en bra, svensk man 55-80 år.

Söker riktigt grov tuffing, gärna intern. Finnes: tuff, intelligent tjej 52 år med inre och yttre skönhet.

ja herrejisses.
återkommer med lite reflektioner och tomtugg kring klasskillnader, var nämligen mitt i just en påtaglig sådan igår, men först kallar beachen! ska på cykelutflykt med stekar-mål tillsammans med Jolle! borde råplugga förstås, men som Tomas Ledin mycket riktigt påpekar så måste man ju ta för sig "solen skiner kanske bara idag" och så vidare. vem är jag säga emot?

Skärgården kallar på min bleka lekamen

jag har en vän som gjort ett så kallat "gott parti".
hennes pojkvän är av en snuskigt rik härkomst, något som inte framkom förrän rätt sent i relationen (de träffades utomlands). det hela rör sig alltså inte om något gold-diggeri utan ren och pur kärlek, med en lite extra tjock guldkant förstås.
han är störtskön. han har även en "sommarstuga" i Skärgården, ett mansion som skulle få vilken Hollywood-celeb som helst att dregla av avundsjuka. idag ska jag och Nils dit, främst för att träffa Holländaren - min omnämnde vän som jag nu inte träffat på fan över en månad trots att hon bor på Söder i Stockholm och jag saknar henne innerligt och det ska bli skitkul!

tuggande, stekande, ätande, havsbadande, "catching-up"-ande...

nu måste jag bara få Nils att förstå att det fan räcker med två koppar kaffe och att blommorna är tillräckligt vattnade - så att vi kan sjappa nån gång! dags för lite tough love.

ses ikväll?

self evident

fick ett skönt tips av Joggarn, som påpekade att man förstås borde känt in den här för ett gäng år sedan - men ja tycker ändå den förtjänar en plats just här och nu.

gynekologen Boel och jag

nyss hemkommen från snippdoktorn. i receptionen sa de att jag skulle träffa en "Boel" varpå jag i mitt stilla sinne funderade över huruvida detta skulle vara en man eller kvinna. jag vill verkligen inte vara en såndär fjompbrutta som skriker "uuuäääähhh aldrig att en man får vara min gynekolog! fy fan va pinsamt och varför vill män ens vara gynekologer liksom?!" och så vidare, men jag måste tillstå att jag ändå hoppades att Boel skulle vara av kvinnligt kön. kom på att jag en hemkunskapslärarinna vid samma namn i högstadiet och blev en smula tryggare.

mycket riktigt! Boel visade sig vara en robust och frodig kvinna som med hjärtlig ton sa att allt såg friskt och normalt ut. jag valde att tro henne. hon verkade så övertygad om sin sak. jag fattade sådant tycke för Boel att jag lät henne övertala mej till att byta preventivmedel, från p-plåster till nån sorts minipiller med "låg hormondos". efter ett par månader med detta kunde jag lugnt gå över till p-stav, såvida "inga konstigheter inträffat". jag frågade vad det skulle kunna vara och då sa Boel med allvarlig stämma "viktuppgång". huvaligen.

efter att Boel rotat klart i mitt underliv spatserade jag med Nils i handen från Odenplan tillbaka till Söder, svetten rann men sinnet var lättat. inte gravid! ingen infektion! inga randomiteter whatsoever!
nu har jag slagit mej ner hemma framför datorn, obviously, vilket ju förstås känns som att häda i denna stekande sommar - but it's a must. ska ultradunderplugga i ultradunderrapid och sen kanske dricka vin på en rutig filt i Vitabergsparken.

stulen identitet fast jag hittade en ny, som 179 cm lång

jisses amalia. i lördags var det kul. det var så kul att min plånbok blev snodd på kuppen. fast det var okej, jag hade bara bankkort och en halv tunnelbaneremsa i den. vad värre var, så snodde den mystiska personen även mitt pass (!) samt ett cigarettpaket (!!!). mobilen tyckte tjuven inte var nåt att ha antar jag. Jolle fick bjuda på cigg resten av natten, jag skakade av mej incidenten och vi satte oss och kedjerökte vid vattnet utanför Debaser Slussen tills solen åter lyste varm och söndagsmorgonen var ett faktum. jag och Jolle svischade fram över Söders öde gator, jag på en skranglig hederlig cykel jag lånat av Nils och Jolle på en tipptopp superhipp fixed-bike, i en fågelkvittrig julimorgons-yra. härligt!

idag har dock verkligheten gjort sig påmind, och jag har haft en typisk såndär ultratråk-byråkratisk-bös-myndighets-dag - där jag bland annat styrt nytt bankkort samt beställt id-kort. på Skatteverket fick Nils skriva på papper och gå i god för att jag är jag. sen fick jag mäta mig, och det påstods att jag var 181 cm lång varpå jag skrek rätt ut att "vaaaaa, jag är ju en å sjuttiåtta?!". Skatteverksgubben, som var en skönt rastafari-typ i 40-årsåldern, petade lite på måttstocken och sa att "okej, jag kan sträcka mej till 179 centimeter då, men that's it".

sen var det fotograferingstajm och han räckte först över en spegel, som jag tackade nej till. då började han skratta så mycket att jag också började skratta och sen skrattade vi konstant och bilderna blev värre och värre och han skrattade och sa att "haha, den här fungerar inte heller, såndär bild kan du bara inte ha! hahahaha" om varenda bild och sen till slut gick några sura Skatteverkskollegor förbi och då tror jag min gubbe kände sej tvungen att skärpa sej för sen sa han att "ah, det funkar väl" i seriös ton fast sen brast han ut i bubblande skratt direkt och så skrattade vi lite till. han vinkade adjö med vita tänder och orden "hej då glada tjej!"

så borde dom vara, allihopa. varenda myndighetsanställd skulle tjäna på att gå i skola i bemötande hos min Skatteverksgubbe.

mjukporr och livsmål

sådärja. tvagad och härlig.

svassar runt här hemma i glansig negligé och sippar på ett glas Amaretto. lite skönt mjukporrigt laddat sådär. hur Harlequin kan man bli?

Jolle ringde och frågade, ytterst halvhjärtat, om jag skulle med till Trädgården. jag försökte låta lika halvhjärtad när jag sa att "jo, men det vore kanske najs". vet inte om det funka. skitsamma. nu ska jag dit i alla fall. jag pendlar mellan att vilja bränna exakt alla pengar jag har på sprit och synd och kraschdansa mig in i döden - eller att förnuftigt ansvarstagande moget ordentlig sparsamt ta ett glas vin. hoppas på att en kombination är möjlig.

kom just på att min lista med mål i livet (ja har faktiskt också en diffus sådan, även om den inte innefattar "bli så full så jag spyr") håller på att rinna mej ur händerna. eller inte nödvändigtvis kanske, men om jag inte fokuserar så äre snart klippt.

målen innefattar bland annat:

- ge ut en bok

- radioprata i Sommarpratarna

- koreografera Cullbergbaletten (kanske borde ändra det till nåt roligare kompani faktiskt, men låt gå så länge)

- delta i "På spåret"

- åka på en minst 3-månader lång roadtrip genom USA (där jag ska lägga mina bruna ben på instrumentbrädan och röka och låta håret flyga i vinden - det är cab såklart - när bilen ringlar sig igenom Nevada-öknen till tonerna av öken-blues)

som ni själva ser här ovan så kräver samtliga mål att jag först och främst blir känd, förutom USA-resan då förstås. och det verkar ju bli knepigt. att bli "känd" som koreograf det...det händer inte. Akram Khan är ju jävligt känd iofs. men låt oss säga såhär; I'm not quite there yet. alternativen tycks således vara att a) kämpa på i hederlig kulturarbetarstil och hoppas att jag en dag uppfattas som tillräckligt framgångsrik och intressant för att få delta i ovanstående arrangemang eller b) vara med i Paradise Hotel och framstå som så jävla bananas att ingen kan motstå att fascineras av mej vilket sedermera leder till officiella sammanhang av olika slag. det blir dock svårt med trovärdigheten i det senare fallet, vad skulle Paradise-Fiona göra i "På Spåret" liksom?

äh. ja antar att jag får fortsätta "göra min grej" som det heter. och just nu är min grej att gå ut och supa. SKÅL!

dönickesnack

svettas.

correction; svettas ymnigt.

idag har jag varit så deg som bara möjligt är. jag har personifierat själva definitionen av "att ligga på sofflocket". slö-zappat och slö-surfat. slängt käft lite lojt sådär med Italienaren om Almedals-talen som gick i repris på Kunskapskanalen. funderat på att duscha men inte kommit mig för. är det dags nu kanske?

solstrimmorna letar sig in mellan persiennflärparna och in genom halvöppet fönster strömmar en doft av flintasteksgrillning från innergården. klingande barnskratt ackompanjerar. jag blir lite avundsjuk. vet inte riktigt på vad.

igår var förfest vid Fridhemsplan, med vin från Kefalonia och skrålande till den där "just a small town girl"-låten som jag fortfarande inte kommer ihåg vad den heter. kul, kan man säga i alla fall. vidare till Söder, öl och biljard och ett sjuhelsikes tjattrande. blabla, ni vet hur det funkar. vi släpper det nu. innan den förestående obligatoriska duschen ska ja bara passa på att bjuda på lite ytliga must-haves.

krimskrams ja vill ha:

tunggung på Grönan!

var på en riktig konsert i onsdags. det var länge sedan. en såndär konsert som inte pågår i sammanhanget av en festival, en klubb eller någon annan rörig kontext - även om platsen förstås var rörig i sig; Gröna Lund.

Nas och Damian Marley äntrade scenen i ett kvällssoligt sommarkaos. brudarna skrek och ganjamännen tände spliffs och världsordningen var återställd. att säga att haschdimman låg tät vore dock att ta i - publiken var en vild mix av klassiska rastafaris, wiggers, gråhåriga prydliga gubbar, barnfamiljer, svennebananstekare, fjortisgäng och glada skålare. och så vi förstås. ett tag stod jag framför två typiska ultranördar i 15-årsåldern, ni vet själva ur-typen med tjockbottnade glasögon och finnar och långt stripigt hår och nån urtvättad t-shirt med Dreamhack-tryck. deras konversation var oslagbar:
"- Asså, jag har massa såna här livsmål. Djupdykning, hoppa bungeejump, hoppa fallskärm, bli så full så jag spyr och bli hög."

there you have it. han hade lätt kunnat bocka av två av fem från listan under konserten, utan att det vore någon större ögonbrynshöjare.

Konserten var bra. ibland svinbra. ibland rätt seg. hela upplägget framstod som lite jämntjockt, lite trögflytande. Damian var för jävla het vissa stunder - främst i hitsen som As we enter, Dispear och något urtjatade Welcome to Jamrock. i The Promise Land kom båda grabbarna till sin fulla rätt, i en nedsaktad tyngre version som slingrade sig som sirap runt kroppen och förde en...ja, just dit. Nas var dock överlag den levererande av de båda, både i energi och publikfrieri - även om förstås kan tycka vad man vill om äktheten kontra fjäsket i detta.

men nånstans tog ändå "omkringfolket" på scenen enormt stort fokus. körbrudarna var RÅFETA (och nu snackar jag inte fysiskt givetvis) med RÅFETA moves och RÅFET energi och RÅFETA stämmor. de gick in för det med hull och hår, levererade ända in i sista svettdroppen och slungade kropparna på alla möjliga och omöjliga vis i en frenesi som spred sig till publiken. Damian och Nas framstod som rätt tama i jämförelse.

fast största snackisen var nog ändå "flaggmannen". en 2 meter lång jamaican vevade en gigantisk flagga på scenen k o n s t a n t under de 2 timmar som konserten pågick. förutom att snabbt dricka vatten nångång ibland mellan var tredje-fjärde låt sådär, vevade han den enorma fanan oavbrutet som om det gällde livet. detta odlade förstås en mängd frågeställningar och funderingar, där den mest uppenbara givetvis var "hur fan orkar han?!" men även "vad får han i lön?" och tankar kring hur han beskriver sitt yrke när han träffar nytt folk.

all and all, Damian och Nas gjorde sitt jobb och de gjorde de bra - mer eller mindre hjärtligt.

mensdepression och mensaggression, eller som det heter i symtombeskrivningarna "nedstämdhet och skiftande humör"

jag är pissed off. hormonell och svinförbannad. detta jävla aber att vara kvinna.

har fått mens igen. en liten suprise sådär liksom. hade mens i Grekland och det var tamejfan inte kul men det fungerade. vetskapen om att åkaj, nu är det iaf tre veckor kvar till nästa gång var tröstande. men ja. vaknar en vecka senare med världens jävla värk och illamående och fan och hans moster och ett blodflöde som hade kunnat ge syndafallet en match.

tack, hormoner, tack!

tack för att jag får verkligen får känna hur det är att vara kvinna. mens är något naturligt. något vi ska vara stolta över, "ett tecken på att din kropp fungerar som den ska" som barnmorskor formulerade det i puberteten när de försökte sälja in idén om kvinnans lott till öm-magade fjortisar som då inte längre vågade fundera över huruvida det egentligen var rättvist.

men det är inte värdigt. det är inte naturligt. och det är absolut inget att vara stolt över. menstruationssmärtor är den ständigt påminnande faktorn om hur skevt kvinnan prioriteras i dagens samhälle. vi ska ha ont och blöda 7 dagar i månaden för "det är ju trots allt så kroppen fungerar" och det är inget mer med det. visst, det finns superpiller för få lyckligt lottade som lyckas övertyga rätt person på rätt plats om att deras smärtor är outhärdliga. och visst, menstruationen med medföljande jävla helvete kan försvinna om man har lite flyt med hur det hormonella preventivmedel man väljer slår ut på just en själv. men just detta faktum, att vi blir rådda att pröva olika sorts preventivmedel (p-piller och p-plåster och p-stav och p-skum och p-rullar och p-böter och allt vad det heter) för att manipulera med mensen - är ju fullkomligt vansinnigt. vi ska alltså proppa i oss ännu mer av dessa djävulska hormoner för att försöka undkomma vårt "predikament".

ringde nån jävla klimakteriekärring på Barnmorskemottagningen och frågade varför jag fått en bonus-mens bara en vecka efter den förra. "mjaaahhh, det är nog bara att vänta och ta det lugnt" bräkte hon. "TACK för den fantastiskt informativa svadan - TUR att du har en sådan gedigen utbildning att du kan leverera dessa sanningsord, nu känns det MYCKET bättre!" sa jag inte.

tänk att vara man va?

bli kåt. ha sex. spruta ur sig all sin "naturlighet" och somna gott. utan hormonrubbningar. utan graviditetsskräck. utan stressande tankar på om p-plåstret ramlat av, varför hade jag en såndär blödning förra veckan helt plötsligt, kommer jag bli gravid, varför svänger mitt mood snabbare än Peter Siepen byter hatt. utan så kallad "nedstämdhet och skiftande humör".

ja ni, kära systrar. prisad vare vår NATURLIGA menscykel!

(med ipren-knaprande, deppighet, minskad sexlust, ökad sexlust, viktökning, bröstspänningar, alla möjliga varianter av hormonella preventivmedel, mellanblödningar, dagen-efter-piller, bökiga tampongbyten och underlivsinfektioner)

tips efterlyses!

ja har bestämt mej för att äta billigt under juli månad. det går fan sådär. hittills har jag ätit lax, lax, lax - i olika konstellationer. till vänster syns exempelvis dagens brunch; "laxarmacka till lyxartjej" kallar jag den. illa!

härmed efterlyses således förslag och tips på billig mat. för jag vet inte hur man gör längre. jag går in i affären och tänker nudlarnudlarnudlar men kommer ut med dyra ostar och laxar. det måste väl finnas något mer kittlande än nudlar som fortfarande kan betecknas vara billigt? potatis i olika former förstås, men potatis i sig är ju halvkul utan kräver dyra tillbehör. eller? ni ser. jag famlar i blindo.

HJÄLP.

my so-called life

när man är sjuk händer det inte så mycket.

man sover. äter nåt litet ibland. tittar på TV med ett halvt öga. sover. har ångest över allt man borde göra men är samtidigt fullt medveten om att det inte är nån idé att ens försöka. man har alltså rätt tråkigt. helt enkelt.

dagens göromål i form av en TV-logg i kronologisk ordning:

Almedalsveckan på Kunskapskanalen

Masterchef Australia

lojt zappande mellan Tyra Banks Show och Trinny och Susanna stylar Amerika.

Tyra Banks intervjuade 50 cent som visade sig vara precis så torr och korkad som han brukar framstå. i monoton ton sa han att han ville bli komiker. lycka till sa Tyra inte. hon sa att han nog har en naturlig fallenhet för det eftersom han är van vid showbiz. ridå.

somnar in under obestämd tid, vaknar av att Grungemannen kommit hem med en nyinköpt skjorta. den var inte så grungig som man skulle kunna tro, snarare fräsch. han såg fin ut. tillsammans slötittade vi på nån repris av Mammas pojkar, Grungemannen strängade om sin gitarr under tiden och jag drack vatten för det sa Nils att man måste göra när man är sjuk.

Nyheterna på TV4 - blir lite irriterad av Lars Ohlys såsande med Vänsterpartiet. kan det vara så att han har tappat stinget?

det var allt. thrilling.

nu ska ja och Grungemannen gå och handla. man måste få luft också. tror jag ska laga någon sorts chili sin carne. behöver berika min lekamen.

jag vill framåt, uppåt, starkt!

back in estocolmo

ligger insvept i ett lakan på soffan och huttrar. jag är sjuuuuuk. Grungemannen sitter bredvid och äter någon form av delikat måltid. jag lackar, för jag kan inte äta. jag mår illa och har ont i magen och har svinmycket problem med en visdomstand vilket gör att jag bara kan tugga på andra sidan av munnen och till följd av detta har den sidan i munnen sargats med sår och dylikt på grund av överansträngningen. jag kan alltså inte tugga alls.

världens bästa bantningskur?

okej, okej. saker och ting kunde vart värre. jag har till exempel tillräckligt med pengar på kontot för att överleva månaden, vilket jag verkligen trodde var kört efter att ha haft spenderarbrallorna på i Kefalonia. tur som jag har så hade det dock trillat in en nätt liten lön från ett koreografjobb jag gjorde i våras, och se där! 3000 spänn borde ta mej genom juli.

en annan positiv grej är att jag är brun. ganska i alla fall. inte i GossipGirl-Vanessa-klass ännu förstås. but I'm getting there.

å så är det ju faktiskt vrålsommar här hemma också.

så fort sjukdomen lämnat min omloppsbana ska det badas och solas och ätas glass och drickas vin i parker och repeteras med dansgänget och sparkas av skor och ta av sej kavajer och snuset ska spottas ut och man ska rikta sig mot solen och säga "min sköna får jag lov?".

(ungefär. Bob Hansson hade sagt det bättre förstås, men jag är för i helvete sjuk nu.)

en salt fiona, tack!

mycket najs här. mycket konstigt här.

man får inte slänga toapapper i grekiska toaletter säger dom. lite WHAT THE FUCK?-känsla på den. man funderar lite på huruvida detta är nåt sorts turist-trick för att skoja till det lite genom att förvrida våra bleka huvuden, eller om det faktiskt är sant. anledningen ska vara att de har så smala rör och ledningar till toaletterna... det märkliga är att dock att det aldrig ligger bajspapper i papperskorgarna på offentliga toaletter.

jag vet, för jag har kollat.

så jag och Nils gör som vanligt hemma i våran budoir, det har funkat hittills. humbug det där.

det kräver en jävla vilja och ihärdighet det där med att bli brun, det säger jag er. till höger och vänster ser man överstekta strandade valar som är rödare än Rudolfs mule och dom fortsätter liksom ändå. hoppas man att den knallröda färgen ska övergå i nån sorts gyllenbrun nyans nånstans på hemvägen? jag tror dom är britter. eller svenskar. det är mest såna här.

vi tittar på vacker natur. vi äter sjukt god mat hela tiden. vi skrattar och pussar bort varandras salt från huden.

och vi steker mycket. Nils lite motvilligt, jag nitiskt. det går ganska bra. Nils köpte ett parasoll som han kan sitta och juna under, så nu kan jag lapa sol lyckligt medveten om att han inte förgås av tristess. men satan va varmt det är! man blir lite solstingslig på eftermiddagen och ligger naken och jollrar som en bäbis. sen är man sig själv igen.

nu är det hursomhelst sista kvällen. jag tror det blir en klassiker; nån god rätt på San Lorenzos med två stora öl och en halvliter lokalt vin till. jag kommer nog titta tillbaka på den här platsen och tänka att det var som ett paradis - fast för tillrättalagt. jag njuter av allt men jag tror både Nils och jag skulle bli galna av bristen på äkthet om vi stannade en vecka till.

Kefalonia, tack för allt!

men det bästa av allt tar jag ju med mig hem igen.