erotik, folköl och melankoli

waaahhhh, bakis!

gårdagen var en salig röra, en jävligt trevlig sådan.

det hela började vid halv två på eftermiddan ungefär. Grungemannen och en god vän, Vincent, hade precis varit och klippt och rakat sig hos stans bästa barberare (!) vid Skanstull. ingen av dem hade varit hos en frisör sen de var 12 bast typ, så ni förstår att de var exhalterade. runt halv två stövlar de alltså in hemma hos oss, med tre flaskor Cava i hand! muntra miner prydde deras skalade huvuden. "här ska firas", var väl ungefär parollen. jag var inte den som var den, utan joinade glatt festyran tillsammans med de nyfödd-bebis-alternativt-nasse-stajlade grabbarna. själv firade jag också lite i smyg att mina nyköpta dojor från Tradera just trillat in i brevlådan. läckrare pjucks får man fan leta efter!

festen förflyttades ut till Vitabergsparken runt sex-snåret, där flera bekanta och obekanta strömmade till. jag vaggade runt i mina klackar och kände mej foxy. sen kom skavssåren. ungefär samtidigt som blåsorna började spira runtom mina arma fossingar, började Jolle berätta om en maxad performance som skulle äga rum på Moderna Museet samma kväll. det var en islänning som skulle sjunga samma Bellman-epistel från 20.00 på kvällen till 8 på morgonen dan därpå. fulla och sugna på äventyr beslöt vi oss på cirka en minut att det bara måste vi se!

en stapplande promenad inleddes, sträckan från Vitabergsparken till Skeppsholmen kändes som ett marathon för min del, skorna värkte nåt överjävligt och jag var förmodligen allt annat än foxy när jag gravt överförfriskad klampade fram längs Götgatan. när vi kom fram var det dock sjukt värt det.

i Moderna Museets lilla scenlokal, Studion, satt en sorgsen man på en stol - i ett sorts islandskap av frigolit. samma melankoliska visa spelades, om och om och om och om och om igen. en liten skara människor satt på golvet, och folköl bjöds. finkultur och fulkultur i härlig symbios! från att ha kommit dit med förväntningen att "kolla in" och sen dra rätt kvickt, stannade vi till slut till 3 på morgonen. det märkligaste var att det aldrig blev tråkigt. i vanliga fall lackar man ju sönder och samman om man hör samma låt tre-fyra gånger på rad, nu var det minst 70 gånger på raken - utan att konstnären Ragnar Kjartansson ens varierade tonläget eller betoningarna särskilt mycket. trots detta var det underhållande, fascinerande och brännande vackert. man fick lite känslan av att inte vilja lämna honom, som om man hade ingått en överenskommelse med honom och att det liksom var vi nu - vi som satt tillsammans i rummet med honom hade en pakt. senare började jag känna mej taskig över att sitta kvar, han kanske inte ville nåt hellre än att alla skulle dra så att han kunde tagga ner lite och gnola på bäst han orkade i sin ensamhet.

eftersom det var omöjligt för mig att ta ett steg till i mina oh so gorgeus but oh so painful shoes, ringde ja och Nils en taxi och schtekte hem mot söder framåt morgontimmarna.