resultatet blir att man hamnar i en sorts märklig twilightzone. allt ser precis ut som förr, fast lite annorlunda. klientelet är detsamma, fast lite annorlunda... man känner inte en jävel helt enkelt. och alla är märkligt korta. jag kände mej gammal som gatan. Joggarn upprepade att jag skulle "släppa lös". jag pumpade Gin&Tonic för att försöka göra honom till viljes. när vi vinglade runt i armkrok på gymnasistbaren tänkte jag att jag lyckats. när ungdomshorderna började skrika om fest hos Snygg-Dan ansåg dock både jag och Joggarn att det vore att ta i lite i överkant.
Joggarn var i sitt esse, levererade oneliner på oneliner åt de tindrande flickebarnen och övergick sedan till att provocera arga, muskliga och hormonstinna pubertetspuckon lite sådär på random. han höll på att få stryk kanske ett tiotal gånger, men tack vare mina skickliga omstyrningar (faktiskt bokstavligen talat omstyrningar, jag tog helt enkelt tag om Joggarns axlar och styrde honom i en annan riktning när det började hetta till mellan honom och någon bröl-kille) så kunde allvarligare handgemäng undvikas.
när krogarna stängde (orimligt tidigt by the way) började jag och Joggarn tycka att efterfesten hos Snygg-Danne lät som en ganska kul idé. då hade dock vårt entourage tappat sugen - de stapplade valpigt omkring med ögonen i kors och nån spydde på någon annans sko och ja, you get the picture. medan jag såg Joggarn ylandes vingla omkring i hysterin passade jag på att haffa en taxi hem. så jävla bekvämt. som jag sa, jag är gammal som gatan.
ack ljuva ungdom
SvaraRadera